JEREMIA 4 - Svenskbibel（SB）

Herrens dom

1Om du vänder åter, Israel,

vänd då åter till mig, säger Herren.

Om du avlägsnar dina vidriga gudar ur min åsyn

och inte irrar omkring,

2om du svär i sanning, rätt och rättfärdighet:

”Så sant Herren lever”,

då ska folken välsigna sig i honom

och ha sin ära i honom.

3Så säger Herren

till männen i Juda och Jerusalem:

”Bryt er ny mark!

Så inte bland törnen.

4Ni Judas män och Jerusalems invånare,

omskär er för Herren, ta bort ert hjärtas förhud!

Annars ska min vrede flamma upp

och brinna så att ingen kan släcka,

på grund av allt ont ni gjort.”

5Kungör i Juda och ropa ut i Jerusalem:

”Stöt i hornet över landet.”

Ropa högt och säg: ”Samla er

och fly in i de befästa städerna!”

6Lyft baneret i riktning mot Sion.

Sök skydd, rör på benen!

För jag sänder ofärd från norr med stor förödelse.

7Ett lejon lämnar sitt snår,

en folkfördärvare drar fram.

Han lämnar sitt tillhåll för att ödelägga ditt land.

Dina städer blir obeboeliga ruinhögar.

8Så klä er i säcktyg, klaga och jämra er,

för Herrens brinnande vrede har inte blidkats.

9På den dagen, säger Herren,

ska kungen och ledarna tappa modet,

prästerna bli skräckslagna

och profeterna förstummade.

10Jag sa: O, Herre Jahve! Du bedrog verkligen detta folk och Jerusalem när du sa: ”Ni ska få fred.” Nu vidrör ju svärdet vår strupe!

11Den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från öknens kala höjder sveper ner mot dottern mitt folk – inte för att sålla eller rensa,

12nej, en starkare vind kommer från mig. Nu ska jag kungöra dom mot dem!

13Se, han far fram som ett moln,

hans vagnar är som en storm,

hans hästar är snabbare än örnar.

Det blir hemskt för oss, vi är förlorade!

14Rengör ditt hjärta från ondska,

Jerusalem, så att du blir räddad!

Hur länge ska onda tankar bo i ditt bröst?

15Från Dan hörs en som ropar,

det aviseras hemsökelse från Efraims berg.

16Tala om för folken, låt Jerusalem höra:

En belägringshär kommer från fjärran land,

den skriar mot Judas städer.

17Som väktare kring åkern omringar de henne,

för hon har trotsat mig, säger Herren.

18Dina vägval och handlingar vållar dig detta.

Din ondska är så bitter, den plågar ditt hjärta.

19Min själ, min själ!

Jag vrider mig i smärta,

mitt hjärta slår våldsamt.

Hjärtat vrålar, jag kan inte tiga.

För jag hör horn och stridsrop.

20Det talas om katastrof på katastrof.

Hela landet är förstört.

Plötsligt är mina tält förstörda,

på ett ögonblick mina tältdukar.

21Hur länge måste jag se krigsbaneret

och höra hornen?

22Mitt folk är dårar,

de känner mig inte.

De är oförnuftiga söner

som ingenting begriper.

Att bete sig ont är de duktiga på,

att bete sig gott förstår de inte.

23Jag såg på jorden, den var formlös och tom,

på himlen, där fanns inget ljus.

24Jag såg på bergen, de skakade,

och alla höjder vacklade.

25Jag såg mig om, inte en människa,

och himlens alla fåglar hade flytt.

26Jag såg mig om, bördigt land var öken,

alla dess städer låg i ruiner

inför Herren och hans brinnande vrede.

27För så säger Herren:

Hela landet ska läggas öde,

men jag ska inte förstöra det helt.

28Därför sörjer jorden

och himlen ovanför svartnar.

För jag har talat och beslutat,

jag ändrar mig ej och tar inte tillbaka.

29Hela staden flyr

för ljudet av ryttare och bågskyttar.

De ger sig in i snåren

och upp bland klipporna.

Alla städer är övergivna, tömda på folk.

30Du förstörda, vad vill du göra?

Om du än klär dig i scharlakan,

pryder dig med guldsmycken,

förstorar dina ögon med smink,

så gör du dig vacker förgäves.

Dina älskare föraktar dig och vill döda dig.

31Jag hör skrik som från en födande kvinna,

ångestrop som från en förstföderska.

Det är dottern Sions röst.

Hon kippar efter andan

och sträcker ut sina händer:

”Det blir hemskt för mig!

Jag tynar bort inför mördare.”