FÖRSTA SAMUELSBOKEN 30 - Svenskbibel（SB）

David slaktar amalekiter

1David och hans män kom till Siklag på tredje dagen. Då hade amalekiterna trängt in i Negev och Siklag. De hade attackerat Siklag och nedbränt det.

2De hade kidnappat kvinnorna som var där, både unga och gamla, men inte dödat någon. De hade fört dem med sig och gett sig av därifrån.

3När David och hans män kom till staden såg de att den var nedbränd och att deras hustrur, söner och döttrar hade tillfångatagits.

4Då storgrät David och hans män. De grät tills de inte orkade gråta mer.

5Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter Nabal från Karmel, var också tillfångatagna.

6David var hårt ansatt eftersom folket talade om att stena honom. För de var alla bittra för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade kraft hos Jahve sin Gud.

7David sa till prästen Abjatar, Ahimeleks son: ”För hit efoden till mig.” Abjatar kom med efoden till David,

8som frågade Herren: ”Ska jag förfölja rövarbandet? Hinner jag ifatt dem?” Herren svarade: ”Förfölj! Du ska sannerligen hinna ifatt dem och rädda de fångna.”

9Då gav sig David iväg med sina sexhundra man. De kom till bäckravinen Besor och där stannade en del av dem kvar.

10Tvåhundra man stannade kvar, för de var alltför trötta för att gå över bäckravinen Besor. Men David fortsatte förföljandet med fyrahundra man.

11De fann en egyptier ute på fälten och förde honom till David. De gav honom bröd, vatten,

12en bit fikonkaka och två russinkakor. Då fick han nytt liv igen. På tre dygn hade han varken ätit eller druckit.

13David frågade honom: ”Vem tillhör du och var är du ifrån?” Pojken svarade: ”Jag är en egyptier och slav hos en amalekit. Min herre lämnade mig för tre dagar sedan eftersom jag blev sjuk.

14Vi hade härjat i kereteernas del av Negev, i området som tillhör Juda, och i Kalebs del av Negev. Vi brände ner Siklag.”

15David frågade honom: ”Kan du föra mig till det där rövarbandet?” Han svarade: ”Om du svär vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, då ska jag föra dig till rövarbandet.”

16Så förde han honom dit. Och de var utspridda överallt på marken. De åt, drack och dansade på grund av det stora byte de tagit från filisteernas land och från Judas land.

17David slaktade dem från skymningen till aftonen dagen efter. Inte en man undkom, utom fyrahundra unga män som satt upp på kamelerna och flydde.

18David räddade allt som amalekiterna hade rövat, även sina båda hustrur.

19Ingen saknades, varken liten eller stor, varken söner eller döttrar, inget av bytet eller något annat bortrövat. Allt förde David tillbaka.

20David tog också alla fåren och korna, och dessa drev hans män framför den övriga boskapen och ropade: ”Här är Davids byte!”

21David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och som stannat kvar vid bäckravinen Besor. Då gick dessa för att möta David och krigsfolket han hade med sig. Och David gick fram till männen och hälsade dem.

22Men några onda och usla män som hade följt med David tog till orda: ”Eftersom de inte följde med oss tänker vi inte ge dem något av bytet som vi räddat. Varje man kan ta sin hustru och sina barn, och sedan gå.”

23Men David svarade: ”Gör inte så, mina bröder, med det som Herren skänkt oss! Han bevarade oss och gav rövarbandet som anföll oss i vår hand.

24Vem bryr sig om vad ni säger? Nej, de som drar ut i striden ska ha en lika andel som de som stannar vid trossen. De ska dela lika.”

25Och så blev det från den dagen. David gjorde detta till lag och rätt i Israel, så som det är än i dag.

26När David kom till Siklag sände han en del av bytet till sina vänner, de äldste i Juda, och lät säga: ”Det här är en gåva till er av bytet från Herrens fiender.”

27Han sände gåvor till dem som bodde i Betel, Ramot i Negev, Jattir,

28Aroer, Sifamot, Eshtemoa,

29Rakal, till dem i jerachmeeliternas städer, keniternas städer,

30Horma, Bor-Ashan, Atak,

31Hebron och till alla de orter där David och hans män hade vandrat omkring.