JOB 29 - Svenskbibel（SB）

1Job fortsatte sitt anförande:

2Jag längtar efter de månader som flytt,

dagarna då Gud vakade över mig,

3då hans lampa sken över mitt huvud

och jag gick genom mörkret i hans ljus,

4då jag var i mina bästa år

och Gud tog hand om mitt hus,

5då den Allsmäktige ännu var med mig

och mina pojkar omgav mig,

6då mina fötter badade i grädde

och bäckar av olja rann ur klippan för mig.

7När jag gick till stadsporten

och intog min plats på torget,

8då drog sig de unga männen tillbaka

när de såg mig,

och de äldre männen reste sig upp.

9Stormännen höll sig tysta,

lade handen på munnen.

10Furstarnas röst tystnade,

tungan fastnade vid gommen.

11De lyssnade, och prisade mig,

de såg, och lovordade mig,

12för jag räddade den fattige som ropade

och den faderlöse som ingen hjälpte.

13Den döende välsignade mig,

änkan gjorde jag överlycklig.

14Jag tog på mig rättfärdighet som dräkt.

Rättvisan var min mantel och turban.

15Jag var den blindes ögon

och den lames fötter.

16Jag var en far för de utsatta

och tog mig an den okändes sak.

17Jag krossade den ondes käkar

och ryckte bytet från hans tänder.

18Jag tänkte då:

”Jag ska dö i mitt eget bo,

mina dagar blir talrika som sanden.

19Mina rötter når till vattnet,

nattens dagg vilar på mina grenar.

20Min heder förnyas ständigt,

och bågen i min hand får ny spänst.”

21De lyssnade hoppfullt på mig.

De tog emot råd under tystnad.

22Ingen talade efter mig.

Mina ord strilade över dem.

23De väntade på mig som på regn,

med munnen öppen som mot vårregn.

24Log jag mot dem kunde de inte tro det.

I ljuset från mitt ansikte var de aldrig nedslagna.

25Jag valde väg åt dem och var deras huvud.

Jag levde som en kung bland sina trupper.

Jag var lik en som tröstar sörjande.