FÖRSTA SAMUELSBOKEN 26 - Svenskbibel（SB）

David skonar Saul ännu en gång

1Männen från Sif kom till Saul i Gibea. De berättade att David höll sig gömd på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon.

2Då bröt Saul upp med tretusen utvalda män ur Israel och drog ner till Siföknen för att söka efter David där.

3Saul slog läger på Hakilahöjden, vid vägen mitt emot Jeshimon. David höll till i öknen och upptäckte att Saul hade kommit efter honom dit.

4Han sände ut spejare för att förvissa sig om att Saul hade kommit.

5Sedan bröt David upp och kom till Sauls lägerplats. David såg var Saul och hans befälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg i lägrets mitt med armén omkring sig.

6David frågade hettiten Ahimelek och Abishaj, Serujas son, Joabs bror: ”Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?” Abishaj svarade: ”Jag går med dig.”

7David och Abishaj kom till armén om natten. De såg Saul ligga och sova i lägrets mitt med spjutet nedstött i marken vid sitt huvud. Abner och armén låg omkring honom.

8Då sa Abishaj till David: ”Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig spetsa honom med spjutet mot marken. Det behövs bara en stöt!”

9Men David sa till Abishaj: ”Ha inte ihjäl honom! För vem kan ostraffad lyfta sin hand mot Herrens smorde?”

10David fortsatte: ”Så sant Herren lever: Herren själv ska slå honom. Antingen dör han när hans dag kommer eller så rycks han bort när han går ut i krig.

11Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot Herrens smorde! Men ta nu spjutet vid hans huvud och vattenkrukan, så går vi vår väg.”

12David tog spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud, och sedan gick de därifrån. Ingen varken såg eller märkte något, och ingen vaknade. Alla sov eftersom en tung sömn från Herren hade fallit över dem.

13David gick över till andra sidan och ställde sig på bergets topp långt därifrån. Avståndet var stort mellan dem.

14David ropade till armén och till Abner, Ners son: ”Ska du inte svara, Abner?” Abner frågade: ”Vem är du som ropar till kungen?”

15David sa: ”Är du inte en man? Vem är lik dig i Israel? Så varför har du inte vakat över din herre kungen? En av folket kom för att ha ihjäl kungen, din herre.

16Det var inte lyckat det du gjorde. Så sant Herren lever, ni som inte vakat över er herre, Herrens smorde, förtjänar döden. Se efter nu! Var är kungens spjut och vattenkrukan som var vid hans huvud?”

17Då kände Saul igen Davids röst och sa: ”Är det inte din röst, min son David?” David svarade: ”Visst är det min röst, min herre och kung.

18Varför förföljer min herre sin tjänare? Vad har jag gjort? Vad ont har min hand ställt till med?

19Jag ber min herre och kung att lyssna till sin tjänare. Om det är Herren som eggat dig mot mig, så må han godta ett offer. Men är det människor, så ska de vara under förbannelse inför Herren. För de har nu fördrivit mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: ’Iväg och dyrka andra gudar!’

20Låt nu inte mitt blod falla på marken fjärran från Herrens ansikte! För Israels kung har dragit ut för att leta efter en liten loppa så som man jagar rapphöns i bergen.”

21Då sa Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David, för jag ska aldrig göra dig illa mer. Du betraktade ju mitt liv som värdefullt i dag. Lyssna, jag har betett mig dumt och begått ett fruktansvärt misstag.”

22David svarade: ”Här är kungens spjut. Låt en av dina män komma över hit och hämta det.

23Herren lönar varje man efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i min hand i dag, men jag vägrade lyfta min hand mot Herrens smorde.

24Liksom jag betraktade ditt liv som värdefullt i dag, så må Herren betrakta mitt liv som värdefullt och rädda mig ur all nöd.”

25Saul sa: ”Välsignad är du, min son David! Du kommer att bli lyckosam i allt du gör.” Sedan gick David därifrån, och Saul återvände hem.