PSALMERNAS BOK 78 - Svenskbibel（SB）

1 Av Asaf. Undervisning.

Mitt folk, lyssna till min undervisning,

hör noga på mina ord.

2Jag ska förmedla visdomsord,

låta flöda fram förborgade ting från förr,

3sådant vi hört och fått veta,

det våra fäder berättat för oss.

4Vi ska inte dölja det för deras söner,

utan berätta för framtida släkten

om Herrens lovvärda handlingar,

hans styrka och de mirakler han gjort.

5Han gav sitt budskap åt Jakob,

sin undervisning åt Israel.

Han befallde våra fäder att lära ut den

till sina söner.

6Detta för att framtida släkten

- ännu ofödda söner -

skulle få kunskap om den.

De skulle sedan berätta för sina söner,

7så att de skulle förtrösta på Gud

och inte glömma Guds gärningar

utan hålla hans bud.

8Då skulle de inte bli som sina fäder,

ett trotsigt och upproriskt släkte,

ett släkte med illojalt hjärta

och med en ande otrogen Gud.

9Efraims söner var bågskyttar

som drog sig tillbaka på stridens dag.

10De höll inte Guds förbund,

de vägrade följa hans undervisning.

11De ignorerade vad Gud hade gjort,

de mirakler han visat dem.

12Han utförde under som deras fäder bevittnade

i Egypten, vid Soan.

13Han klöv havet och förde dem igenom,

han reste vattnet likt en mur.

14Han ledde dem om dagen med ett moln,

hela natten med ljuset från eld.

15Han splittrade klippor i öknen

och lät dem dricka som från djupa hav.

16Han lät strömmar bryta fram ur klippan,

lät vattnet rinna ner som floder.

17Men de fortsatte synda mot honom,

de trotsade den Högste i öknen.

18Med vett och vilja prövade de Gud,

de krävde sådan mat som de älskade.

19De talade emot Gud:

”Kan Gud duka ett bord i öknen?

20Visst slog han på klippan så att vatten

vällde fram och bäckar strömmade.

Men kan han också ge bröd

eller förse sitt folk med kött?”

21När Herren hörde det blev han rasande,

eld blossade upp mot Jakob,

hans vrede reste sig mot Israel.

22För de litade inte på Gud,

de trodde inte att han kunde rädda.

23Han befallde skyarna där ovan

och öppnade himlens portar,

24han lät manna regna över dem till föda

och gav dem säd från himlen.

25Människor åt änglabröd,

han sände dem mat och de blev mätta.

26Han lät ostanvinden blåsa i skyn,

han drev fram sydvinden med sin makt.

27Han lät kött regna över dem likt stoft,

fåglar talrika som havets sand.

28Han lät fåglarna falla mitt i hans läger,

runt omkring hans tält.

29Och de åt tills de fick nog,

för han gav dem vad de ville ha.

30Men innan deras begär var mätta,

medan maten ännu var i deras mun,

31reste sig Guds vrede över dem.

Han dödade de starkaste bland dem

och slog ner Israels unga män.

32Likväl fortsatte de att synda

och trodde inte på hans mirakler.

33Han lät deras dagar sluta i tomhet

och deras år i plötslig fasa.

34När han dödade sökte de honom,

de vände om och ivrade efter Gud.

35De mindes att Gud var deras klippa,

att Gud den Högste var deras befriare.

36Men deras mun bedrog honom,

deras tunga ljög för honom.

37Hjärtat höll sig inte till honom,

de var otrogna hans förbund.

38Men han är barmhärtig.

Han sonar synden och fördärvar ej.

Han håller ofta tillbaka sin ilska

och låter inte all sin vredesglöd bryta ut.

39Han tänkte på att de var kött,

en vind som sveper förbi och är borta.

40Hur ofta trotsade de honom inte i öknen

och bedrövade honom i ödemarken!

41Ständigt satte de Gud på prov

och provocerade Israels Helige.

42De tänkte inte på hans makt,

dagen då han befriade dem från fienden,

43då han utförde sina tecken i Egypten

och sina mirakler kring Soan.

44Han förvandlade deras floder till blod,

och dess flöden blev odrickbara.

45Han sände plågsamma insektssvärmar

bland dem,

och grodor som förstörde för dem.

46Han gav deras grödor till gräshoppor,

deras arbete till gräshoppssvärmar.

47Han förstörde deras vinstockar med hagel,

deras sykomorträd med ishagel.

48Han överlämnade deras boskap åt hagel,

deras hjordar till blixtar.

49Han sände mot dem sin brinnande vrede:

förbittring och ilska och nöd,

en skara änglar som fördärvade.

50Han beredde en väg för sin vrede.

Han lät dem inte undkomma döden

utan överlämnade dem åt pesten.

51Han slog alla Egyptens förstfödda,

mandomens första frukt i Hams tält.

52Han förde ut sitt folk likt får,

ledde dem i öknen likt en hjord.

53Han ledde dem tryggt,

de var inte rädda.

Men havet begravde deras fiender.

54Han förde dem till sitt heliga land,

till berget hans starka hand hade tagit.

55Han drev ut folken för dem.

Han fördelade landet åt dem som egendom

och lät Israels stammar bo i deras tält.

56Men de prövade och trotsade

Gud den Högste,

de följde inte hans lagbud.

57De avvek illojalt som sina fäder.

De var opålitliga som en defekt båge.

58De förargade honom med sina offerhöjder,

de eggade hans vrede med sina avgudar.

59Gud hörde och blev rasande,

han förkastade Israel fullständigt.

60Han övergav sin boning i Shilo,

tälthelgedomen han bodde i bland människor.

61Han gav sin kraft i fångenskap,

sin härlighet i fiendens hand.

62Han överlämnade sitt folk åt svärdet,

han blev arg på sitt egendomsfolk.

63Hans unga män förtärdes av eld,

hans jungfrur blev utan bröllopssång.

64Hans präster föll för svärdet,

hans änkor kunde ej sörja.

65Då vaknade Herren som ur sömn,

ropar likt en drucken stridsman.

66Han slog tillbaka sina fiender

och gav dem evig vanära.

67Han förkastade Josefs tält,

han utvalde ej Efraims stam.

68Men han utvalde Judas stam,

berget Sion som han älskar.

69Han byggde sin helgedom likt höjderna,

likt jorden som han grundlagt för alltid.

70Han utvalde sin tjänare David

som han hämtade från fårfållorna.

71Han förde honom från tackorna

till att bli herde över Jakob, sitt folk,

över Israel, sitt egendomsfolk.

72David var deras herde med rättrådigt hjärta

och ledde dem med förståndig hand.