ANDRA MOSEBOKEN 9 - Svenskbibel（SB）

Femte plågan – boskapspest

1Herren sa till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Jahve, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan tjäna mig.

2Men vägrar du släppa dem och fortsätter hålla dem kvar,

3då ska Herrens hand komma med en hemsk pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får.

4Men Herren ska göra skillnad mellan Israels boskap och Egyptens. Inget djur som tillhör Israels söner ska dö.”

5Herren fastställde en tid och sa: ”I morgon ska Herren göra detta i landet.”

6Nästa dag gjorde Herren så. All boskap dog för egypterna. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur.

7Farao lät undersöka och fick reda på att inte ett enda djur hade dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev förhärdat. Han släppte inte folket.

Sjätte plågan – bölder

8Herren sa till Mose och Aron: ”Fyll händerna med sot från smältugnen. Mose ska kasta det mot himlen inför faraos ögon.

9Det ska bli över hela Egypten ett damm som orsakar bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten.”

10De tog sot från smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade sotet i luften och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap.

11Magikerna kunde inte möta Mose på grund av bölderna, för det var bölder på dem och på alla egyptier.

12Men Herren förhärdade faraos hjärta. Han vägrade lyssna på dem. Det blev som Herren hade sagt till Mose.

Sjunde plågan – hagel

13Sedan sa Herren till Mose: ”Stå upp tidigt om morgonen och möt farao, säg till honom: Så säger Jahve, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan tjäna mig.

14Annars ska jag denna gång sända alla mina plågor mot dig själv, dina tjänare och ditt folk. Då ska du förstå att ingen är som jag på hela jorden.

15Jag kunde redan ha sträckt ut min hand och slagit dig och ditt folk med pest och utrotat dig från jorden.

16Men jag gav dig en hög ställning av en anledning, för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.

17Du är fortsatt arrogant mot mitt folk och vägrar släppa dem.

18Lyssna, i morgon vid denna tid ska jag sända ett så kraftigt hagel att något liknande aldrig hänt i Egypten från den dag det grundades tills nu.

19Se därför till att föra i säkerhet din boskap och allt det du har på marken. Alla människor och djur som är ute på marken och inte under tak ska dö när haglet faller över dem.”

20De av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen.

21Men de som var likgiltiga för Herrens ord lät slavar och boskap bli kvar ute på marken.

22Herren sa till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det hagla över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egypten.”

23Då lyfte Mose staven mot himlen, och Herren sände åska och hagel, och eld slog ner mot marken. Herren bringade hagel över Egypten.

24Det haglade, och det var flammande eld mitt i hagelskurarna. Ingen sådan hagelstorm hade inträffat någonstans i Egypten sedan landet blev befolkat.

25I hela Egypten slog haglet ner allt ute på marken, både människor och djur. Det slog ner markens alla växter och förstörde alla träd.

26Den enda plats där det inte haglade var Goshen, där Israels söner bodde.

27Då kallade farao till sig Mose och Aron och sa till dem: ”Denna gång har jag syndat. Jahve är rättfärdig, och jag och mitt folk är skyldiga.

28Be till Jahve, det räcker nu med Guds åska och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.”

29Mose svarade honom: ”När jag lämnat staden ska jag sträcka mina händer mot Jahve. Då ska åskan och haglet upphöra, för att du ska förstå att jorden tillhör Jahve.

30Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Jahve Gud.”

31Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp.

32Men vetet och speltvetet slogs inte ner, eftersom de mognar senare.

33Mose lämnade farao och gick ut ur staden. Han sträckte ut sina händer mot Herren, och åskan och haglet upphörde, likaså ösregnet över jorden.

34Men när farao såg att regnet och haglet och åskan hade upphört, syndade han åter och förhärdade sitt hjärta, han och hans tjänare.

35Faraos hjärta var förhärdat och han släppte inte Israels söner. Det blev som Herren hade sagt genom Mose.