Psaltaren 109 - Swedish Core Bible - expanded（SKB）

Psalm 109 – Var inte tyst [Psalmisten vädjar till Guds rättvisa.

Författare: David

Struktur:

1. Klagan över fiender, vers 1-5

2. Vädjan att Gud ska agera, vers 6-19

3. Personlig klagan och vädjan, vers 20-29

4. Förtröstan och lovprisning, vers 30-31]

1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David.

______

Gud (Elohim), som jag lovsjunger,

var inte tyst (döv).

2De onda och bedrägliga har öppnat sin mun mot mig.

De har talat till mig med en lögnaktig tunga.

3De omringade mig med ord av hat

och stred med mig utan orsak.

4Som tack för min kärlek är de mina fiender,

men jag är ständigt bedjande (ordagrant: ”jag är bön”).

5De har gett mig ont för gott,

och hatar mig för min kärlek.

6Må du sätta en ond man över honom

och låt en åklagare stå vid hans högra hand.

7När han döms, låt honom gå i fördömelse

och låt hans böner vändas till synd.

8Låt hans dagar bli få,

låt någon annan ta hans plats.

9Låt hans barn bli faderlösa,

och hans hustru bli änka.

10Låt hans barn bli lösdrivare och tigga

och låt dem söka (fråga efter) sitt bröd på öde platser.

11Låt fordringsägarna ta allt som han haft

och låt främlingar fördärva hans arbete.

12Låt det inte visas någon nåd (omsorgsfull kärlek) mot honom,

låt inte heller någon visa nåd (oförtjänt kärlek) mot hans faderlösa barn.

13Låt hans eftermäle bli avhugget (inte finnas),

låt deras namn bli bortglömt i kommande generationer.

14Låt hans fäders missgärningar bli ihågkommen inför Herren (Jahveh)

och låt inte hans mors synder glömmas bort,

15låt dem vara inför Herren (Jahveh) hela tiden (kontinuerligt)

så att han kan utplåna (ordagrant: hugga av) deras minne från jorden.

16Eftersom han inte kom ihåg att visa nåd (omsorgsfull kärlek)

utan förföljde de betryckta (ansatta) och fattiga [helt beroende av dig Gud]

och dem med brustna hjärtan, var han redo att dräpa.

17Ja, han älskade förbannelse [att förbanna och kalla ner Guds straff på andra]

och den kom till honom.

Han hade inte sin glädje (lust) i välsignelse

och den var långt från honom.

18Han klädde sig själv i förbannelse som i en mantel,

och det trängde in i hans inre som vatten

och som olja till hans ben.

19Låt det bli för honom som manteln han tar på sig

och som gördeln som han omger sig med hela tiden.

20Detta ska mina motståndare få erfara från Herren (Jahveh),

dem som talar ont mot min själ.

21Men du, Herre (Jahveh), Herre (Adonai), handla med mig för ditt namns skull,

eftersom din nåd (omsorgsfulla kärlek) är god, rädda (lyft upp) mig du,

22för jag är betryckt (ansatt) och fattig [helt beroende av dig, Gud]

och mitt hjärta är sårat i mig.

23Jag är borta som en skugga när den förlängs,

jag har skakats av som gräshopporna.

24Mina knän vacklar på grund av fasta,

och mitt kött är magert och har inget fett.

25Jag har blivit ett hån för dem,

när de ser mig skakar de på sina huvuden.

26Hjälp mig, Herre (Jahveh), min Gud (Elohim),

fräls mig (rädda mig) i enlighet med din nåd (omsorgsfulla kärlek),

27för att de ska veta att detta är din hand,

att du, Herre (Jahveh), har gjort det.

28Låt dem förbanna (ta lätt på, lättviktigt, en mild förbannelse) men välsigna du,

när de reser sig ska de bli satta i skam, men din tjänare ska glädja sig.

29Mina motståndare ska bli klädda i förvirring

och ska ta på sig sin egen skam som en ämbetsdräkt.

30Jag ska storligen tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh) med min mun,

jag ska prisa honom bland skarorna,

31för han står vid den behövandes högra hand (sida)

för att frälsa (rädda) honom från den som dömer hans själ.