5 Moseboken 32 - Swedish Core Bible - expanded（SKB）

1Lyssna (ge ert öra) ni himlar och jag ska tala!

Låt jorden höra min muns ord.

2Min lärdom (doktrin – hebr. leqach) ska droppa som regn,

mitt löftesord [vattna] som daggen (fint regn),

som det stilla regnet på grönska (spirande gräs – hebr. deshe)

och som regnskurarna över vegetationen (hebr. esev).

3Jag vill förkunna (proklamera, ropa ut) Herrens (Jahvehs) namn,

tillskriva vår Gud (Elohim) storhet (praktfullhet, storslagenhet, mäktighet).

4Klippan [en benämning på Gud] – hans gärningar är fulländade,

för alla hans vägar är rätta.

En trofast Gud (El) utan missgärning;

rättvis och rättfärdig är han.

5Tillhör det korrupta honom [tillbedjan av guldkalven, se 4 Mos 9:12]?

Nej! Det felaktiga tillhör hans söner (barn),

en generation som är korrupt, förvriden och pervers.

6Behandlar ni (gör ni så mot) Herren (Jahveh)

ni dåraktiga folk utan vishet?

Är Han inte er Fader som har fött dig?

Har han inte gjort (initierat – hebr. ashah) er och fastställt (etablerat) dig?

7Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten),

begrunda åren från generation till generation (många generationer).

Fråga din far och han ska förkunna för dig,

dina äldste och de ska berätta för dig.

8När den Högste (Elion) gav folken (hednafolken) deras arv,

när han åtskilde [hebr. parad – samma ord som i 1 Mos 10:5] människors (Adams) barn,

då satte han upp gränser för folken [1 Mos 11:5-8]

i enlighet med antalet av Guds söner.

[Den sista frasen är ordagrant i hebreiska Masoriska texten benei Jisrael – Israels söner. Ett fragment från Qumran (4QDt, daterad till 30-1 f.Kr.) har benei elohim – Guds söner, och den grekiska översättningen Septuaginta (från ca 200 f.Kr) har angelon theou – Guds änglar. Dessa varianter stämmer överens med Ps 82 och Dan 10:13-21 som beskriver att det också finns en andlig dimension över nationerna.]

9Herrens (Jahvehs) del är hans folk,

Jakob är hans arvslott.

10Han (Herren) hittade honom (Israel) i ett ökenland,

på avskrädeshögen i en vindpinad vildmark [där vinden tjuter eller djur ropar i natten].

Han omslöt (gav beskydd åt) honom,

han tog hand om (förbarmade sig över) honom,

han behöll (bevarade) honom som sin ögonsten (ordagrant: vaktade honom som pupillen i sitt eget öga).

11Som en örn som rör om i sitt näste,

hovrar över sina ungar,

breder ut sina vingar,

tar dem och bär dem på sina vingar.

[Här målas bilden upp av Gud som en örnmamma som knuffar ut sina ungar ur boet för att de ska lära sig flyga, se Joh 10:4. Om inte ungarna tar klivet över kanten självmant börjar örnen riva sönder sitt bo så att ungarna tvingas lämna boet. Örnbon är alltid byggda på höga klippavsatser så att ungarna faller rakt ner om de inte börjar använda vingarna och flyga. Men lyckas de inte direkt så är örnmamman där och dyker in under sina ungar så att hon fångar upp dem på sina vingar innan de når marken och skadar sig. Sedan flyger hon upp på hög höjd och släpper ner dem på nytt. Denna procedur upprepas till dess att ungarna har lärt sig att flyga.]

12Herren (Jahveh) själv (ensam, ordagrant: solitär) ledde honom

och där fanns ingen främmande gud (hebr. el) vid hans sida.

13Han lät honom resa på jordens höga platser

och han åt fältens frukter.

Han lät honom suga honung ur klippan

och olja ur den hårda stenen,

14smör (ost) från nötkreatur och mjölk från småboskapen,

med det feta från lammen och baggar från Bashans hjordar och getter,

med det bästa av vetet

och av druvans blod drack du skummande vin.

[Bashan motsvarar området för nuvarande Golanhöjderna. En av ordets betydelser är ”bördig mark”, vilket är en lämplig beskrivning på detta område norr och öster om Galileiska sjön, som också är känt för sina stora välgödda tjurar.]

15Men Jesjurun [poetiskt namn för Israel, betyder ”den rättfärdige”] blev fet och sparkade [upproriskt vilt omkring sig],

du växte dig fet och du blev tjock, du blev en frossare.

Han glömde (övergav) Gud (Eloha) som skapat honom

och hånade sin frälsnings klippa.

16De drev honom till avundsjuka med främmande gudar,

med avskyvärda styggelser provocerade de honom.

17De offrade åt demoner (onda andar – hebr. shed) som inte är en gud (Eloha) –

nya [gudar] som dök upp från ingenstans, som dina fäder inte fruktade.

18Du har varit obekymrad för Klippan som födde dig

och du har glömt bort Gud (El) som bar fram dig.

19Herren (Jahveh) såg och försmådde (dig),

på grund av hans söner och hans döttrar som provocerade (honom).

20Han sa: Jag ska gömma mitt ansikte för (från) dem.

Jag ska se vilket deras slut blir,

för de är en bakvänd (upp och nervänd, avig, på tvären) generation,

söner som saknar trofasthet (är utan trohet eller rättrogenhet).

21De har drivit mig till avundsjuka [5 Mos 4:24] med en icke-gud (hebr. lo el),

de har provocerat mig med sina fåfängligheter.

Jag ska driva dem till avundsjuka med ett icke-folk,

jag ska provocera dem med en vidrig nation.

22En eld har tänts i mina näsborrar

och brinner till Sheols (underjordens) djup.

Den slukar jordens grödor

och sätter bergens grundvalar i brand.

[Uttrycket ”En eld har tänts i mina näsborrar” är en variant på hebreiskans vanliga sätt att uttrycka vrede. Grundordet för vrede på hebreiska betyder ordagrant ”brinnande näsa”.]

23Jag ska vräka upp [multiplicera; öka graden av] ondska över dem,

jag ska använda mina pilar mot dem.

24Tynande av hunger,

slukas de av plåga (epidemi, feber)

och blir bittert stungna [av giftiga djur – sjukdom]

– vilddjurens tänder [vilda djur] ska jag sända över dem,

med giftet (vreden) från dem [ormar, skorpioner, osv.] som krälar i stoftet.

25Utomhus ska svärdet dräpa

och inomhus terror,

de slaktar både unga män och jungfrur,

spädbarn med män med grått hår.

26Jag säger: ”Jag ska göra slut på dem,

jag ska utplåna minnet av dem från människosläktet [hebr. enosh; beskriver det förgängliga människosläktet],

27var det inte så att jag fruktade fiendens trakasserier,

för att inte deras motståndare skulle anklaga dem felaktigt,

så att de skulle säga: ’Vår hand är upphöjd,

Herren (Jahveh) har inte gjort allt detta.’ ”

28De är ett folk utan rådgivare,

och det finns ingen kunskap hos dem.

29Om de vore visa skulle de förstå detta,

de skulle bry sig om hur det går för dem i slutändan.

30Hur ska en (person) kunna slå tusen,

och två (personer) kunna driva tiotusen på flykten,

om inte deras Klippa hade överlämnat dem (fienderna) till döden

och deras Herre (Jahveh) hade gett det till dem? [5 Mos 28:25-27]

31Deras klippa [avgud; ideologi, mänskliga grund] är inte som vår Klippa [Gud],

även våra fiender blir själva dömda.

32Deras vin är Sodoms vin och från Gomorras fält [1 Mos 19],

deras druvor är gallans druvor, deras klasar är bittra.

33Deras vin är ormens gift

och huggormars grymma (bedrägliga) gift. [Matt 3:7]

34Är inte detta lagt i förvar hos mig,

förseglat i min skattkammare?

35Hämnden är min [Rom 12:9] och vedergällningen

för den tid när deras fot ska slinta.

Olyckans dag är här

och det som ska komma över dem ska komma med hast.

36Herren ska döma sitt folk

och ångra sig själv för sina tjänare,

när han ser att de är borta,

att ingen hand finns kvar (all styrka är borta), varken slav eller fri.

37Det ska sägas: ”Var är deras gudar (elohim),

klippan som de litade på (tog sin tillflykt till)”?

38Vem (bland avgudarna) åt det feta av deras offer [3 Mos 3:17]

och drack vinet från deras drickoffer?

Låt honom stå upp och hjälpa dig,

låt honom bli ditt beskydd.

39Se nu att jag, jag är han,

och det finns ingen annan gud vid sidan av (tillsammans med) mig.

Jag dödar och jag gör levande,

jag sårar och jag helar,

och det finns ingen som kan rädda ut ur min hand (ingen som kan ändra på det som Herren har bestämt).

40För jag lyfter upp min hand till himlarna och säger:

”Jag lever för evigt.

41Om jag vässar mitt glimmande svärd,

och min hand tar tag i domen [Ps 7:13-14],

ska jag verkställa hämnden på mina motståndare,

och jag ska återgälda dem som hatar mig.

42Jag ska göra mina pilar druckna med blod

och mitt svärd ska sluka kött,

med de slaktades blod och de fångna,

från fiendernas långhåriga huvuden.”

43Sjung högt (ljudligt), hans folks länder,

för han hämnas sina tjänares blod

och verkställer hämnd på sina motståndare

och försoning för sitt folks land.

44Och Mose kom och talade alla denna sångs ord i öronen på folket, han och Hosea [Josua], Nuns son. [Det var Mose som gav Hosea namnet Josua, se 4 Mos 13:8, 16.]

45Och när Mose slutade att tala (ordagrant: fullbordade) alla dessa ord till hela Israel,

46sa han till dem: ”Sätt ert hjärta till alla de ord som jag har vittnat mot er idag, så att ni må befalla era barn med dem, till att hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (agera, handla efter, leva efter) alla ord i denna undervisning (hebr. Torah).

47För det är ingen fåfäng sak för er, eftersom det är ert liv, och genom dessa ord ska ni förlänga era dagar i landet som ni går över Jordan för att inta (besitta).”

Mose välsignar stammarna (32:48-33:29)

48Herren (Jahveh) talade till Mose samma dag och sa:

49”Gå du upp till detta Avarims berg [bergskedjan], till berget [toppen] Nebo, som är i Moabs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner till besittning (egendom; ordagrant: något att greppa tag om – hebr. achozzah),

50och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror, dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [4 Mos 20:22-29].

51Eftersom du syndade mot mig i Israels söners mitt, vid Meribat-Kadesh vatten, i Tsins öken, eftersom du inte höll mig helgad i Israels söners mitt. [4 Mos 20:1-13]

52Du ska se landet på avstånd men du ska inte gå in dit, in i landet som jag ger Israels söner.”

[Från berget Nebo, i nuvarande Jordanien, kan man vid klart väder se hela Israel från berget Hermon i norr ner till området söder om Beer-Sheva i Negevöknen och ända ut till Medelhavet i väster.]