1Och kung Salomo älskade många främmande (utländska) kvinnor, förutom (vid sidan av) faraos dotter [som exkluderas, se 1 Kung 3:1] – moabiter, ammoniter, edomiter, sidonier och hettiter –
2från folkslagen om vilka Herren (Jahveh) sagt till Israels söner: ”Ni ska inte komma och gå bland dem och de ska inte komma och gå bland er, för de ska med säkerhet vända bort era hjärtan efter sina gudar [om du gör så].” [2 Mos 34:16; 5 Mos 7:3] Salomo höll (klistrade) sig till dessa [kanaaneiska kvinnor] i kärlek.
3Och han hade 700 fruar, prinsessor, och 300 konkubiner, och hans fruar vände bort hans hjärta.
4Och det hände när Salomo var gammal att hans fruar vände bort hans hjärta till andra gudar, och hans hjärta var inte fullkomligt (helhjärtat) med Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), som hans far Davids hjärta. [Ordet fullkomligt här är shalem och delar rot med ordet shalom som handlar om att ha både frid och fred med Gud, men också om att vara komplett, helöverlåten och ”en-hjärtad”.]
5Och Salomo gick efter Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning, Baals hustru], sidoniernas gudinna och efter Milkom [även kallad Molok, se vers 7] ammoniternas vidrighet.
6Så gjorde Salomo det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, han följde inte fullt ut (ordagrant: ”uppfyllde inte efter” – var inte lojal mot) Herren (Jahveh) som David, hans far.
7Vid den tiden byggde Salomo en hög plats till Kemos, Moabs vidrighet [4 Mos 21:29], på berget som är framför Jerusalem, och till Molok, Ammons söners vidrighet.
8Och så gjorde han till alla sina främmande fruar som offrade offer till sina gudar.
9Och Herren (Jahveh) var vred på Salomo eftersom hans hjärta var bortvänt från Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som hade uppenbarat (visat) sig för honom två gånger,
10och hade befallt honom angående dessa ting, för att han inte skulle gå efter andra gudar, men han höll (vaktade, skyddade, bevarade) inte det som Herren (Jahveh) hade befallt.
11Och Herren (Jahveh) sa till Salomo: ”Eftersom detta finns i ditt sinne och du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) mitt förbund och mina förordningar (ordagrant ”saker inristat”) som jag har befallt dig, ska jag med säkerhet riva isär kungariket från dig och ska ge det till dina tjänare.
12Men jag ska inte göra det i dina dagar, för din far Davids skull, men jag ska riva isär det ur handen på din son.
13Men jag ska inte riva bort hela kungariket, jag ska ge en stam till din son, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull som jag har utvalt.”
Motståndare14Och Herren (Jahveh) reste upp en motståndare till Salomo, edomiten Hadad, han var av kungens säd i Edom (ättling till Edoms kung).
15För det skedde när David var i Edom att Joav, arméns hövitsman, gick upp för att begrava de slagna och han slog alla män i Edom,
16för Joav och hela Israel stannade där sex månader till dess han hade huggit av varje man i Edom,
17att Hadad flydde, han och några edomiter från hans fars tjänare med honom, och de gick till Egypten, då var Hadad en liten yngling (förmodligen i 5-10 års ålder).
18Och de steg upp från Midjan och kom till Paran och de tog män med sig från Paran och kom till Egypten, till farao, Egyptens kung, som gav honom ett hus och tilldelade honom underhåll och gav honom mark.
19Och Hadad fann nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i faraos ögon så att han gav honom till hustru sin egen frus syster, drottningmoderns – tachpeneis – syster. [Ordet tachpeneis är troligtvis inte ett namn utan en transkribering av den egyptiska frasen t-h-p-nsw som motsvarar drottning/drottningmoder, jfr 1 Kung 2:19; 15:13.]
20Och tachpeneis [drottningmoderns] syster födde en son till honom, Genuvat, som tachpeneis [drottningmodern] avvande i faraos hus, och Genuvat var i faraos hus bland faraos söner.
21Och när Hadad i Egypten hörde att David sov hos sina fäder och att Joav, arméns hövitsman, var död, sa Hadad till farao: ”Låt mig lämna så att jag kan gå till mitt eget land.”
22Och farao sa till honom: ”Men vad har du saknat hos mig, varför ber du att få gå till ditt eget land?” Och han svarade: ”Ingenting, men låt mig få lämna ändå.”
23Och Gud (Elohim) reste upp en annan motståndare till honom, Rezon, Eljadas son, som hade flytt från sin herre Hadadezer, Tsovas kung.
24Och han samlade män runt sig och blev hövitsman för en trupp när David slog dem, och de gick till Damaskus och bodde där och regerade i Damaskus.
25Och han var en motståndare till Israel alla Salomos dagar, förutom de bekymmer som Hadad orsakade, och han avskydde Israel och regerade över Aram.
Jerobeam gör uppror26Och Jerobeam (hebr. Jarovam), Nevats son, en efraimit från Tsereda, en Salomos tjänare vars mor var Tseroa, en änka, han lyfte också sin hand mot kungen.
27Och detta var anledningen till att han lyfte upp sin hand mot kungen: Salomo byggde Millo och reparerade sprickorna i sin far Davids stad.
28Och mannen Jerobeam var en mäktig stridsman, och Salomo såg att den unge mannen var flitig och han gav honom ansvar över alla arbetare från Josefs hus.
29Och det skedde vid den tiden när Jerobeam gick ut från Jerusalem att profeten Achija, shiloniten, fann honom på vägen. Och han hade klätt sig själv i en ny mantel och de två var ensamma på fältet.
30Och Achija tog den nya manteln som han hade på sig och rev isär den i tolv bitar.
31Och han sa till Jerobeam: Ta dig tio bitar, för så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Se jag ska riva kungariket ur Salomos hand och ska ge tio stammar till dig,
32men han ska ha en stam för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, staden som jag har utvalt bland alla Israels stammar,
33eftersom de har övergett mig och har tillbett
Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernas gudinna,
Kemosh, Moabs gud och
Milkom [även kallad Molok], amoréernas gud,
och inte vandrat på mina vägar till att göra det som är rätt i mina ögon och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant ”saker inristat”) och mina påbud (bindande juridiska beslut) som hans far David gjorde.
34Men jag ska inte ta hela kungariket ur hans hand utan jag ska låta honom vara furste alla sitt livs dagar [hela sitt liv], för min tjänare Davids skull som jag valde, eftersom han höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant ”saker inristat”).
35Men jag ska ta kungariket ur hans söners händer och ska ge det till dig, 10 stammar.
36Och till hans son ska jag ge en stam, så att David, min tjänare, alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag har valt åt mig för att placera mitt namn där.
37Och jag ska ta dig och du ska regera över allt som din själ önskar och ska vara kung över Israel.
38Och det ska ske om du lyssnar till allt jag befaller (hebr. tsavah) dig och vandrar på mina vägar och gör allt som är rätt i mina ögon till att hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant ”saker inristat”) och mina befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot), som David, min tjänare, gjorde, att jag ska vara med dig och ska bygga till dig ett stadigt hus, som jag byggde för David, och ska ge Israel till dig.
39Och för detta ska jag hemsöka Davids säd, men inte för alltid.
40Salomo försökte därför döda Jerobeam, men Jerobeam steg upp och flydde till Egypten, till Shishaq, Egyptens kung, och var i Egypten till Salomos död.
Salomos död41Vad mer som är att säga om Salomo och allt som han gjorde och hans vishet, det finns skrivet i Salomos gärningars bok (Salomos krönika).
42Och tiden som Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var 40 år.
43Och Salomo sov med sina fäder och blev begraven i sin far Davids stad, och Rehabeam (hebr. Rechavam), hans son, regerade i hans ställe.
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
