Job 30 - Swedish Core Bible - expanded（SKB）

1Och nu har de som är yngre än jag hånat mig,

de vars fäder jag skulle ha ringaktat

och placerat med mina fårhundar (vallhundar).

2Till vilken nytta är deras händers styrka för mig?

Män vars mogna ålder gått förlorad?

3De är magra av brist och hungersnöd,

de gnager på den torra marken, i den öde ödemarkens dysterhet.

4De plockar (samlar) saltörter med malört bland snåren (buskarna)

och ginstbuskarnas rötter är deras mat (bröd).

5Från mitten (ordagrant: ryggen) drivs de ut,

de ropar över dem som en tjuv.

6I dalens klyftor måste de bo,

i hålor i marken och i klipporna.

7I busksnåren skriar de,

under nässlorna kurar de ihop sig (samlas de).

8De är dårens söner, även skammens söner,

de är utdrivna från landet.

9Och nu har jag blivit deras nidvisa (hebr. negina),

jag är ett pladder (prat, ordspråk – hebr. milah) för dem.

10De avskyr mig, de flyr långt bort från mig

och besparar mig inte att bli spottad i ansiktet.

11Eftersom han har lossat min tältlina (hebr. jeter)

och plågat mig

och de har kastat bort tyglarna framför mig.

12Över min högra [sida – för att anklaga, se Sak 3:1; Ps 109:6] reser sig ungt slödder (hebr. pirchach),

de snärjer mina fötter

och de bygger upp sina fördärvliga stigar [belägringsramper, se Job 19:12] mot mig.

13De gräver upp min stig (upptrampad gångväg – hebr. netivah),

de förvärrar min olycka,

de som själva ingen hjälp har. [Uttrycket kan tolkas att de gjort det själva utan hjälp, men troligare är det ett ordspråksliknande uttryck för sådana bedrövliga människor som ingen vill associera sig med. Ingen tjänare vill arbeta för dem.]

14Som ett stort gap (genombrott, bräcka i en mur) anländer de,

som ett oväder rullar de sig över mig.

15Skräck har vänts mot mig,

de jagar bort min ära som en vind

och som ett moln försvinner min välfärd.

16Och nu är min själ uthälld i mig,

lidandets dagar har tagit sitt grepp om mig.

17På natten blir mina ben genomborrade

och faller av mig och mina muskler får ingen vila.

18Med stor kraft är mina kläder vanställda,

de binder mig som kragen på min mantel.

19Han har kastat mig i dyn

och jag har blivit som stoft och aska.

20Jag ropar till dig men du svarar mig inte.

Jag står upp och du ser på mig.

21Du har vänt dig till att bli grym mot mig,

med din mäktiga hand hatar du mig.

22Du lyfter upp mig till vinden,

du får mig att rida på den

och du smälter (löser upp) min varelse (ordagrant: ämnena som jag består av, min kropp).

[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Job skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]

23Jag vet att du vill föra mig till döden

och till det utvalda huset för alla levande.

24Förvisso, skulle inte han [en bruten man – Job] sträcka ut sin hand från ruinhögen,

i sin olycka sända ett nödrop (hebr. shoa) till dem [feminin plural – kan syfta på gråterskor]?

25Har jag inte gråtit på olyckans dag?

Min själ har sörjt för den fattige.

26När jag skådade efter gott,

kom ondska

och när jag väntade på ljus,

kom mörker.

27Mitt inre kokar och vilar inte,

lidandets dagar har kommit över mig.

28Jag går sörjande utan värme.

Jag står upp i skaran och ropar på hjälp.

29Jag har blivit en bror till schakalen

och en kompanjon till strutsarna.

30Min hud är svart och faller av mig

och mina ben brinner av hetta.

31Därför är min kinnor-harpa vänd till sorg

och min flöjt till en gråtande röst.