Psaltaren 106 - Swedish Core Bible - expanded（SKB）

Psalm 106 – Guds trofasthet genom historien [Detta är den sista psalmen i den fjärde boken. Psalm 105 och 106 hör ihop och båda reflekterar över Israels historia, dock med lite olika perspektiv. Föregående fokuserar på de positiva delarna och patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, medan denna mer på syndens konsekvenser som exilen – då israeliterna blivit förskingrade bland nationerna.

Författare: Okänd

Struktur:

Introduktion – uppmaning att prisa, vers 1-5

1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten, vers 6-12

2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb, vers 13-23

3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet, vers 24-33

4. Israels synd och Guds trofasthet i landet, vers 34-46

Avslutande vädjan och lovprisning, vers 47]

Introduktion – uppmaning att prisa Herren

1Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!

Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh), för han är god,

för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek). [1 Krön 16:34; Ps 107:1; 118:1; 136:1]

2Vem kan förklara Herrens (Jahvehs) mäktiga gärningar

eller låta all hans lovprisning bli hörd?

3Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som håller rätten [gör och skyddar det som är rätt],

som alltid gör det rättfärdiga.

4Kom ihåg mig, Herre (Jahveh), när du ger ditt folk nåd (hebr. ratson),

tänk på mig när du ger frälsning,

5så att jag får se framgången hos dina utvalda,

så att jag får glädja mig i ditt folks (hebr. goj) glädje,

så att jag får lovprisa med ditt arv (alla de som tillhör Herren).

1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten

6Vi har syndat med våra fäder [på samma sätt som de],

vi har handlat orättfärdigt, vi har agerat ondskefullt.

7Våra fäder i Egypten uppmärksammade inte dina under,

de glömde din rikliga nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet),

de var upproriska vid havet, ja vid Vasshavet (hebr. jam sof). [Ps 78:13; 2 Mos 14-15]

8Likväl frälste (räddade) han dem för sitt namns skull,

för att han skulle göra sin mäktiga kraft känd.

9Han tillrättavisade Vasshavet och det torkade upp;

han ledde dem genom djupen liksom genom öknen.

10Han frälste dem från hans hand som hatade dem;

han återlöste (beskriver en frivillig handling) dem från deras fiendes hand.

11Vattnet övertäckte deras åklagare [en beskrivning av farao och hans armé som utplånades fullständigt],

inte en enda av dem undkom.

12Sedan trodde de (Israels barn) hans ord,

de sjöng hans lov.

2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb

13Men de glömde snabbt vad han gjort,

de inväntade inte hans råd och vägledning,

14utan svävade ut i ohämmad lusta i öknen

och prövade Gud (El) i vildmarken. [4 Mos 11]

15Han gav dem vad de begärde

men lät samtidigt deras själ (person – hebr. nefesh) bli mager.

[Deras fysiska begär efter mat, frosseri, tillfredsställdes men på bekostnad av själens behov. Gud ville vara deras tillfredsställelse både fysiskt och själsligt, se 4 Mos 11:33-35]

16De var avundsjuka på Mose i lägret

och på Aron, Guds (Jahvehs) helige.

17Jorden öppnade sig och slukade Datan

och övertäckte Avirams avdelning. [4 Mos 16]

18En eld tändes i deras avdelning,

flamman brände upp de svaga.

19De gjorde en kalv i Horeb (hebr. Chorev)

och tillbad en gjuten avgud. [2 Mos 32; 5 Mos 9:7-17]

20På det viset bytte de ut sin ära

mot bilden av en oxe som äter gräs.

21De glömde bort Gud (El) deras frälsare

som gjort stora ting för dem i Egypten,

22förunderliga ting i Hams land

[annat namn på Egypten efter Noas son Cham (Ham) vars ättlingar bosatt sig i Afrika],

fruktansvärda ting vid Vasshavet.

23Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem.

Om inte Mose, hans utvalde,

hade ställt sig framför honom i gapet

för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [2 Mos 32:30-33:23; 4 Mos 9:18-21]

3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet

24Dessutom föraktade de det åtråvärda landet [Israel],

de trodde inte på hans ord. [4 Mos 14:1-12]

25De knotade i sina tält [5 Mos 1:27; 1 Kor 10:10],

de lyssnade inte till Herrens (Jahvehs) röst.

26Därför gav han dem sin ed

att han skulle förgöra dem i öknen

27och skingra deras ättlingar bland hednafolken

och sprida ut dem i länderna [vilket skedde i exilen]. [4 Mos 14:27-35]

28De gick i ok med Baal från Peor

och åt offer från döda ting.

[De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten.]

29På det sättet retade och provocerade de honom med sina gärningar

och en farsot bröt ut ibland dem.

30Men Pinchas stod upp och ingrep

så att farsoten stoppades. [4 Mos 25:6-9]

31Det tillräknades honom som rättfärdighet,

från generation till generation för evigt. [4 Mos 25:10-13; Mal 2:4-6]

32Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [Ps 81:7; 95:8]

och Mose fick bekymmer på grund av dem.

33De förbittrade hans ande

och han talade förhastat med sina läppar. [4 Mos 20:10-11]

4. Israels synd och Guds trofasthet i landet

34De förgjorde inte folken [olika fiender som krigade mot Israel under ökenvandringen]

såsom Herren (Jahveh) hade sagt till (befallt) dem att göra.

35Tvärtom beblandade de sig med de hednafolken

och lärde sig deras sätt [vanor och kulturyttringar, framför allt avgudadyrkan].

36De tjänade deras avgudar,

som blev en snara för dem.

37De till och med offrade sina söner

och döttrar till demonerna.

[Alla slags gudar/avgudar utom Gud är manifestationer av olika demoner, se 3 Mos 18:21; 5 Mos 12:31; 2 Kung 16:1; 21:6; 23:10; Jer 7:31; Hes 16:20-21; 20:31; 1 Kor 10:20]

38De utgöt oskyldigt blod,

blodet av deras söner och döttrar,

som de offrade till Kanaans avgudar [Jer 19:4],

så landet blev ohelgat (orenat) genom blodet.

39Så skändade de sig själva med sina handlingar,

de prostituerade sig själva (var otrogna mot Gud) med sina gärningar.

40Därför upptändes Herrens (Jahvehs) brinnande vrede mot sitt folk

och han hatade sin arvedel.

41Han utlämnade dem till hednafolken [alla länder dit de blev kringspridda]

och de som hatade dem [judarna] regerade över dem.

42Deras fiender förtryckte dem

och de kuvades under deras händer.

43Många gånger räddade han dem (ryckte han upp dem)

men de fortsatte avsiktligt med sitt uppror

och sjönk därför allt djupare i sin synd.

44Trots det såg han till deras nöd

när han hörde deras rop (på hjälp).

45Han kom ihåg förbundet som han slutit med dem

och ångrade sig (kände en sorg och agerade) i enlighet med sin överflödande (rika) nåd (omsorgsfulla kärlek).

[Ordet för att ”ångra” (hebr. nacham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen ”inser att det var fel”. Betydelsen är både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]

46Han gav dem medömkan (lät dem finna barmhärtighet, medkännande nåd)

inför alla som tagit dem till fånga.

Avslutande vädjan och lovprisning

47Fräls oss, Herre (Jahveh), vår Gud (Elohim),

och samla oss från hednafolken [dit de blivit utspridda]

så att vi får tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn

och triumfera i din lovprisning.

______

48Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim)

från evighet till evighet,

låt alla människor säga:

Amen! Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!