1 När fienderna längtade efter mat skulle de till och med mista den livsnödvändiga lusten att äta – så vidriga var de djur som sändes ut mot dem – medan ditt folk skulle få mat, till och med sådan som de aldrig smakat, efter bara en kort tid av brist.
4Förtryckarna skulle obönhörligt känna bristen, men de dina skulle bara få en föreställning om hur deras fiender led.
5 Inte ens när de själva överfölls av vilda och rasande djur och höll på att tillintetgöras av de ringlande ormarnas bett, höll din vrede i sig till det yttersta.
6Att de hölls i skräck för en tid var bara en varning; de hade ett tecken som lovade räddning och påminde om ditt lagbud.
7De dödades av gräshoppors och flugors bett och fann inget botemedel att rädda livet med, ty de förtjänade att straffas av sådana djur.
10Men dina söner kunde inte ens giftiga reptilers tänder rå på, ty din barmhärtighet kom dem till hjälp och botade dem.
11För att påminnas om dina ord blev de stungna och sedan snabbt hjälpta; de skulle inte få försjunka i glömskans dvala och bli likgiltiga för din godhet.
12Än dämpades lågan för att inte förbränna de djur som hade sänts ut mot de gudlösa – dessa skulle med egna ögon få se att det var Guds rättvisa som förföljde dem.
19Än flammade den med större kraft än eldens egen, och det fastän den omgavs av vatten, för att förstöra allt som växte i det orättfärdiga landet.
20 Men åt ditt folk delade du i stället ut änglars mat; från himlen bjöd du dem ett bröd som var färdigt att ätas utan besvär för dem, som förmådde ge all tänkbar njutning och som kunde anpassa sig till vars och ens smak.
21När det utsattes för eld förblev det snö och is och smälte inte. Så skulle de få se att medan elden förstörde fiendernas gröda när den brann i haglet och flammade i regnskurarna,
23glömde den nu till och med bort sin egen kraft för att de rättfärdiga skulle bli mättade.
24 Ps 119:91; Vish 19:6–21; Syr 39:25 Ty för att tjäna dig, sin upphovsman, spänner skapelsen sina krafter mot de orättfärdiga och straffar dem men ger efter för att hjälpa dem som litar på dig.
25Därför gjorde sig skapelsen även den gången till tjänare åt din gåva, som kom med näring åt alla. Den antog alla tänkbara former alltefter vad de bad om och önskade,
265~Mos 8:3; Matt 4:4för att dina älskade söner, Herre, skulle förstå att det inte är markens gröda som livnär människan med sina olika arter, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tror på dig.
27Och detta som elden inte kunde förstöra smälte för blotta värmen av en flyktig solstråle,
28Syr 39:5för att visa att man måste tacka dig innan solen går upp och be till dig innan dagen gryr.
29Vish 5:14+Ty den otacksammes hopp skall smälta som vinterns rimfrost och flyta bort som utspillt vatten.
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
