1 Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
2 Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder.
3 En röst sade: Förkunna!
Jag frågade: »Vad skall jag förkunna?«
Människan är som gräset,
förgänglig som blomman på ängen.
7Gräset torkar, blomman vissnar,
när Herrens vind går fram.
Ja, folket är gräs.
8 Libanons skog räcker inte till ved,
dess djur förslår inte till brännoffer.
17Alla folk är som intet för honom,
som mindre än intet räknar han dem.
18 En gudabild som konstnären gjuter,
som guldsmeden täcker med guld
och förser med kedjor av silver?
20 [---]
Man väljer trä som inte murknar
och anlitar en skicklig konstnär,
som kan ställa upp sin gudabild stadigt.
21Förstår ni inte, hör ni inte?
Har det inte sagts er från begynnelsen,
har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd?
22 Med vem vill ni jämföra mig,
vem är min like? säger den Helige.
26 Lyft blicken mot skyn och se:
Vem har skapat allt detta?
Han som mönstrar stjärnornas här
och låter dem tåga fram,
han som ropar upp dem alla.
Så väldig är hans makt och hans styrka
att ingen av dem uteblir.
27 men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas.
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
