1När det blev natt skyndade sig Holofernes underlydande att bryta upp. Bagoas stängde tältet utifrån och lät uppassarna dra sig tillbaka från sin herre, och de gick till sina sovplatser, ty festen hade hållit på så länge att de allesammans var utmattade.
2Judit lämnades ensam kvar i tältet med Holofernes, som låg framstupa på sin säng, redlöst berusad av vinet.
3Judit hade sagt åt sin slavinna att ställa sig utanför sovgemaket och vänta på att hon skulle gå ut liksom de föregående nätterna – hon skulle gå ut för att be, hade hon sagt, och samma besked hade hon gett till Bagoas.
4När nu alla hade gått sin väg och ingen, vare sig hög eller låg, fanns kvar i sovgemaket ställde sig Judit vid Holofernes säng och bad tyst: »Herre, all krafts Gud, ge i denna stund ditt stöd till det mina händer skall göra, så att Jerusalem blir förhärligat.
5Ty nu är ögonblicket inne att komma ditt eget folk till hjälp och att låta mitt ingripande bli ett förkrossande slag för fienderna, som har angripit oss.«
6Folket greps av förundran, föll ner för att hylla Gud och bad samfällt: »Välsignad är du, vår Gud, som i dag har tillintetgjort ditt folks fiender.«
18Dom 5:24Och Ussia sade till Judit: »Välsignad är du, min dotter, av Gud den Högste mer än alla kvinnor på jorden, och välsignad är Herren Gud, himlens och jordens skapare, som ledde dig när du högg huvudet av våra fienders hövding.
19Luk 1:48Din förtröstan kommer för all framtid att bevaras i människors hjärtan, så länge de kommer ihåg vad Gud förmår.
20Måtte Gud låta dig få evig ära av detta och skänka dig lycka för att du vågade livet när vårt folk var i nöd och värjde oss mot undergången; du har följt den rätta vägen inför vår Gud.« Och allt folket sade: »Amen, amen.«
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
