1Job sade:
2Om blott mina kval kunde vägas,
mina olyckor läggas på vågen!
3De skulle väga tyngre än havets sand,
därför är mina ord bittra.
4 Det som jag kände avsmak för
har blivit min vämjeliga föda.
8 Det skall ändå vara min tröst,
när jag vrider mig i olidlig plåga,
att jag aldrig har dolt den Heliges ord.
11Har jag styrka som kan ge mig hopp,
finns ett slut som ger mig tålamod?
12Är min styrka stenens,
är min kropp av brons?
13Nej, för mig finns ingen hjälp,
alla vägar är stängda.
14 Den som sviker sin nästa i nöd
har upphört att frukta den Väldige.
15 Karavaner söker följa deras lopp,
drar ut i ödemarken och går under.
19 Karavaner från Tema letar efter dem,
köpmän från Saba sätter sitt hopp till dem.
20Men förhoppningarna grusas,
de når fram och blir besvikna.
21Så har ni blivit för mig,
ni såg det fasansfulla och blev skrämda.
22Har jag begärt att få något av er,
bett er att köpa mig fri?
23Har jag ropat: »Hjälp mig mot fienden,
rädda mig från våldsmännen«?
24 Visst är sanningen hård att höra,
men vad är det ni vill klandra mig för?
26Tänker ni klandra vad jag har sagt,
göra den förtvivlades ord till intet?
27 Ni kastar lott om faderlösa,
ni köpslår om era egna vänner.
28Se mig i ansiktet nu!
Jag ljuger inte för er.
29Tänk om och låt all orätt fara!
Tänk om! Än har ingen bevisat min skuld.
30Skulle jag ta fördärvliga ord i min mun?
Nog skulle jag känna smaken av orätt.
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
