1Ack, guldet har svartnat
och mist sin gyllene glans.
I gathörnen ligger
ädelstenarna strödda.
2Sions ädlaste söner,
mer värda än rent guld –
nu räknas de som lerkärl,
som en krukmakares verk.
3 Till och med schakalen ger di
och mättar sina ungar,
men mitt folk är en hjärtlös kvinna,
grym som strutsen i öknen.
4 Mitt folks brott var större
än synden i Sodom,
som ödelades på ett ögonblick
utan att röras av människor.
7 Renare än snö var furstarna,
vitare än mjölk,
deras kroppar rödare än korall,
deras lemmar som safir.
8Nu är de svartare än sot,
man känner inte igen dem på gatan,
huden stramar på dem,
torr som trä.
9 Ingen bland jordens kungar,
ingen i hela världen,
hade trott att fienden kunde komma
inom Jerusalems portar.
13 »Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem.
»Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!«
De irrar omkring på flykt, och folken säger:
»Här får de inte stanna.«
16 Tills ögonen värkte spanade vi
förgäves efter hjälp,
spejade från vårt vakttorn efter ett folk
som ändå inte kunde rädda oss.
18Våra steg bevakas,
vi kan inte gå ut.
Slutet är nära, vår tid förbi.
Ja, slutet är här.
19Snabbare än örnar i skyn
var våra förföljare.
De jagade oss över bergen
och låg på lur i öknen.
20 Herrens smorde, som var vårt liv,
blev fångad i deras fallgrop,
han i vars skugga vi hoppats
få leva bland folken.
21 Skratta bara och gläd dig, Edom,
du som bor i landet Us –
också åt dig skall bägaren räckas,
du skall bli drucken och visa dig naken.
22 Jes 40:2 Ditt straff är avtjänat, Sion,
aldrig mer skall han föra dig bort.
Men ditt brott skall han straffa, Edom,
och avslöja dina synder.
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
