1Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna. De höll fasta, klädda i säcktyg och med jord på huvudet.
2Du är Herren Gud,
som utvalde Abram,
som förde honom från Ur i Kaldeen
och gav honom namnet Abraham.
8 Du såg hur våra fäder led i Egypten,
vid Sävhavet hörde du deras rop.
10 De vägrade att lyda
och ville inte minnas de under
som du hade gjort med dem.
De var styvnackade och tog saken i egna händer
och ville återvända till slaveriet i Egypten.
Men du är en förlåtande Gud,
nådig och barmhärtig,
sen till vrede och rik på kärlek,
och du övergav dem inte.
18 Du gav dem folk och riken,
som du gjorde till deras randområden.
Så intog de länder som tillhörde
Sichon, kungen i Heshbon,
och Og, kungen av Bashan.
23 Du utlämnade dem åt förtryckare,
de levde under förtryck.
Då ropade de i sin nöd till dig,
och du hörde det i din himmel.
I din stora barmhärtighet
sände du dem räddare,
de räddades ur förtryckarnas våld.
28Men när allt var lugnt igen
gjorde de på nytt vad som är ont inför dig.
Du prisgav dem åt fiender,
som fick herraväldet över dem.
När de åter ropade till dig
hörde du det i himlen och räddade dem
i din barmhärtighet, gång på gång.
29 Och nu, vår Gud,
store, väldige, fruktansvärde Gud,
du som troget står fast vid ditt förbund:
visa inte likgiltighet
för allt lidande som vi fått utstå
– våra kungar, våra furstar och präster,
våra profeter, våra fäder, ja, hela ditt folk –
från de assyriska kungarnas tid
ända till denna dag.
33 Med hänsyn till allt detta avlägger vi ett högtidligt löfte som vi låter nedteckna. På det förseglade dokumentet står våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
