18[1] Och han tänkte på alla Herrens verk och bad:
19 [8] Nu ber jag dig, Herre Gud, du konung, du Abrahams Gud: skona ditt folk, ty fienderna siktar till vår förintelse, deras önskan är att utplåna det folk som är din arvslott sedan begynnelsen.
26[22] Överlämna inte din spira, Herre, åt dem som inte finns till. Låt inte våra fiender få skratta åt vår undergång, utan vänd deras planer mot dem själva och gör ett avskräckande exempel av den man som började förföljelsen mot oss.
40[24] Ge mig de rätta orden när jag står inför lejonet, och väck hans hat mot den man som bekämpar oss, så att han och alla likasinnade förgås.
42[25] Men rädda oss med din starka hand, och hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre.
Du har kunskap om allt,
43[27] Du ser att jag är tvingad till det, du ser hur jag vämjes vid det höghetstecken jag bär på huvudet de dagar jag skall visa mig: det är lika vämjeligt för mig som en blodig binda, och aldrig bär jag det de dagar jag får vila.
45[28] Din tjänarinna har aldrig ätit vid Hamans bord, och jag har inte visat någon uppskattning av kungens fester eller druckit av offervinet.
46[29] Ingen glädje har din tjänarinna känt från dagen för sin upphöjelse och intill nu utom glädjen över dig, Herre, Abrahams Gud.
47[30] Gud, du som är starkare än alla, hör de förtvivlades rop, befria oss ur uslingarnas våld och gör mig fri från min skräck.«
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
