Psaltaren 106 - Svenska Folkbibeln（SFB98）

Herrens nådegärningar och Israels otro

1Halleluja!

Tacka Herren, ty han är god,

ty hans nåd varar i evighet.

2Vem kan berätta om Herrens väldiga gärningar

och förkunna allt hans lov?

3Saliga är de som håller fast vid det rätta,

som alltid handlar rättfärdigt.

4Tänk på mig, Herre, efter din nåd mot ditt folk,

kom till mig med din frälsning,

5så att jag kan se dina utvaldas lycka,

glädja mig med ditt folks glädje

och berömma mig tillsammans med din arvedel.

6Vi har syndat liksom våra fäder,

vi har gjort illa, vi har varit ogudaktiga.

7Våra fäder gav inte akt på dina under i Egypten,

de kom inte ihåg dina många nådegärningar

utan var upproriska vid havet, vid Röda havet.

8Men han frälste dem för sitt namns skull

för att göra sin makt känd.

9Han talade strängt till Röda havet

och det blev torrt,

han förde dem genom djupen

som genom en öken.

10Han frälste dem från deras motståndares hand

och återlöste dem från fiendens hand.

11Vattnet övertäckte deras fiender,

inte en enda av dem blev kvar.

12Då trodde de hans ord,

de sjöng hans lov.

13Men snart glömde de hans gärningar,

de väntade inte på hans råd.

14De greps av lystnad i öknen

och frestade Gud i ödemarken.

15Då gav han dem vad de begärde

men sände tärande sjukdom bland dem.

16I lägret fylldes de av avund mot Mose och mot Aron,

Herrens helige.

17Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan,

den övertäckte Abirams hop.

18Eld började brinna i deras läger,

en låga brände upp de ogudaktiga.

19De gjorde en kalv vid Horeb

och tillbad en avgudabild.

20Sin härlighet bytte de bort

mot bilden av en oxe som äter gräs.

21De glömde Gud, sin frälsare,

som hade gjort så stora ting i Egypten,

22så underbara verk i Hams land,

så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

23Han sade att han skulle förgöra dem.

Men Mose, hans utvalde,

trädde fram som medlare inför honom

för att vända bort hans vrede,

så att den inte förgjorde dem.

24De föraktade det ljuvliga landet,

de trodde inte hans ord.

25De knotade i sina tält

och lyssnade inte till Herrens röst.

26Då lyfte han sin hand mot dem

och svor att slå ner dem i öknen,

27att slå ner deras barn bland hednafolken

och skingra dem i länderna.

28De slöt sig till Baal-Peor

och åt sådant som var offrat till döda.

29De väckte Guds vrede genom sina gärningar,

och en hemsökelse bröt ut bland dem.

30Men Pinehas steg fram och skipade rätt,

och hemsökelsen upphörde.

31Det räknades honom till rättfärdighet

från släkte till släkte, för evig tid.

32De väckte hans vrede vid Meribas vatten,

och det gick illa för Mose för deras skull.

33Ty de var upproriska mot hans ande,

så att han talade tanklöst med sina läppar.

34De förgjorde inte folken

som Herren hade befallt dem,

35utan blandade sig med hednafolken

och lärde sig deras gärningar.

36De tjänade deras avgudar,

och dessa blev en snara för dem.

37De offrade sina söner och döttrar

åt onda andar.

38De utgöt oskyldigt blod,

sina söners och döttrars blod,

som de offrade åt Kanaans avgudar,

och landet blev vanhelgat genom blodet.

39De orenade sig genom sina gärningar,

de handlade trolöst i allt de gjorde.

40Då upptändes Herrens vrede mot hans folk,

och han avskydde sin arvedel.

41Han gav dem i hednafolkens hand,

så att de som hatade dem fick råda över dem.

42Deras fiender förtryckte dem,

de blev kuvade under deras hand.

43Han räddade dem många gånger,

men de hade ett upproriskt sinnelag

och sjönk allt djupare genom sin synd.

44Men han såg till dem i deras nöd

när han hörde deras rop.

45Han tänkte på sitt förbund med dem

och förbarmade sig för sin stora nåds skull.

46Han lät dem finna barmhärtighet inför alla

som fört dem i fångenskap.

47Fräls oss, Herre, vår Gud,

och församla oss från hednafolken,

så att vi får prisa ditt heliga namn

och berömma oss av att lova dig.

48Lovad vare Herren, Israels Gud,

från evighet till evighet!

Och allt folket skall säga: "Amen."

Halleluja!