Job 10 - Svenska Folkbibeln（SFB98）

Job avslutar sitt svar på Bildads första tal

1Jag är utled på livet, jag vill släppa loss min klagan,

jag talar i min själs bedrövelse.

2Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte.

Låt mig veta varför du anklagar mig.

3Gläds du åt att förtrycka,

att förkasta dina händers verk

och låta ditt ljus skina över de ogudaktigas rådslag?

4Har du ögon som en varelse av kött,

ser du så som människor ser?

5Är dina dagar som en människas dagar,

dina år som en mans levnadstid?

6Du letar ju efter min missgärning

och söker min synd,

7du som vet att jag är oskyldig

och att ingen kan rädda ur din hand.

8Dina händer har format mig och gjort varje del av mig,

och ändå vill du fördärva mig!

9Tänk på hur du formade mig som lera,

och nu låter du mig bli stoft igen!

10Du hällde ut mig som mjölk

och lät mig stelna som ost.

11Du klädde mig med hud och kött

och vävde mig samman av ben och senor.

12Liv och nåd gav du mig,

din omsorg bevarade min ande.

13Men detta gömde du i ditt hjärta

- jag vet att du tänkte så -

14att om jag syndade, skulle du vakta på mig

och inte lämna min missgärning ostraffad.

15Ve mig, om jag är skyldig!

Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,

ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.

16Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon

och åter utföra din makts under på mig.

17Nya vittnen mot mig skulle du föra fram

och alltmer låta mig känna din vrede.

Du skulle sända här efter här mot mig.

18Varför tog du mig ut ur moderlivet?

Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,

19om jag ändå aldrig hade varit till,

utan förts från moderlivet till graven!

20Min tid är kort,

låt mig vara, lämna mig i fred,

så att jag får en stunds glädje,

21innan jag går bort för att aldrig komma åter,

till mörkrets och dödsskuggans land,

22till ett land med dunkel som djupaste natt,

till dödsskugga och förvirring,

där ljuset är som djupaste natt.