1Av David, en dikt.
Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
2Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
3Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
4dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
5Då erkände jag min synd för dig,
jag dolde inte min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna
mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.
6Därför ber dina trogna till dig
i nödens tid.
När de stora vattnen stiger
når de inte dem.
7Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.
8Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå,
jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig.
9Var inte som en häst eller mula utan förstånd —
med tygel och betsel måste de tämjas.
10Den gudlöse drabbas av många plågor,
men den som litar på Herren
skall omslutas av godhet.
11Ni rättfärdiga, gläd er över Herren och jubla!
Alla rättrådiga, ropa av fröjd!
Who We AreWhat We EelieveWhat We Do
2025 by iamachristian.org,Inc All rights reserved.
